Vissa dagar känner jag mig så jävla dålig. Jag tappar koncentrationen och distraheras av det lilla minsta negativa i min omgivning. Idag fick jag känslan igen av att jag siktar på fel typ av arbete. Är jag verkligen en grafiker? Jag vet att jag har rätt tänk, men resultaten blir inte därefter. Det suger. Jag har velat bli grafiker sen i högstadiet, det är typ 8 år sen tanken sprang förbi mitt huvud för första gången. Och jag har aldrig varit så förbannat opepp som när jag kom till Sunne. Jag har ingen arbetslust och jag lägger mig i sängen istället för att jobba ibland och det är så sjukt olikt mig.

Jag saknar mitt gamla jag, när jag jobbade på mitt förra jobb. Där var jag visserligen arbetsnarkoman och hade seriösa stressproblem i form av magkatarr, grov nattskräck och energidrycksberoende. Men jag älskar att känna mig behövd. Och jag älskar känslan när man kommit upp i tempo och allt bara rullar på. Tiden går så fort och det fanns ingen tid över för hjärnspöken eftersom man var för trött för att tänka. Good times.

Nä, jag vet att jag pratat om det förut smått, men jag är ganska säker på att jag kommer vilja skola om mig till copywriter efter min utbildning här i Sunne. Allt beror ju på hur England känns efter praktikperioden dock. Peppen kanske kommer tillbaka när jag väl lämnar Sunne och skolan. Fakta är att jag hatar att gå i skolan samtidigt som jag älskar det. Jag älskar att lära mig nytt, och se min egen utveckling. Det som sänker mig är de redan nämnda hjärnspökena som påminner mig om skoltiden från när jag var liten som inte var speciellt nice. Jag är en mycket ensam och självkritisk person. Jag behöver ös, ett flow, annars blir resultaten medelmåttiga och sen ligger jag och snorar i sängen med prestationsångest.

Det här suger.