Jag har funderat och funderat. Varför fungerade det inte mellan mig och min pojkvän?

Han bodde ändå här från Januari till April och jag trodde jag visste men egentligen så tror jag inte att någon av oss fattade vart skon riktigt klämde.

Vi sa till varandra att vi var för olika och att vi inte förstod varandra och att det va därför det blev osämja. Vilket också stämmer men jag har kommit på fler faktorer i det hela.

Vi är olika uppväxta, det är ingen nyhet, vi tycker inte om samma grejer, väljer jag äpple så väljer han päron. Och det roliga med det är att just den insidenten inträffat också. Och inte bara en gång utan säkert alla gånger vi varit i affärn eller när vi handlat nåt.

Men dessa grejer är inte heller nya. De är de "självklara" anledningarna som många gnäller på när det väl tar slut. "Vi är för olika".

Jag skulle våga påpeka att vikten ligger i att uppleva saker.

Jag fick tillsagt till mig att jag inte lever i den riktiga världen och att jag inte upplevt tillräckligt för att förtså saker. Jag känner i princip tvärt om. Man lär sig utav sina läxor, det är klart. Alla borde åka på en riktig nit någongång så att de kan få en tankeställare. Men inte fan sätter man handen på den heta plattan och håller kvar för att man ska få känna hur det känns att ha en sönderbränd handflata. (!?)

Nej, felet mellan mig och honom var nog att han var tvungen att prova allt eller det mesta för att förstå. Medans jag redan fattar att det är idioti och backar undan. Detta har vi bråkat om något otroligt. Han tycker säkert fortfarande att jag är en oerfaren liten tös som har sin älskade familj som fortfarande håller ihop och som har sitt jättefina jobb mitt på Södermalm. Som inte har fötterna på jorden.

Vi är inte så jävla olika egentligen när det kommer till känslor dock. Vi har båda ett jättestort hjärta och är båda lite rädda för att låta nån annan komma in och ta över. Men vi lever livet på två helt olika sätt.

Hamnar jag i bråk så backar jag. Hamnar han i bråk så hamnar han på sjukan.

Det är ett val man gör i livet. Jag tänker inte acceptera att nån kallar mig livsoerfaren för att jag aldrig åkt på riktigt stryk. Jag känner efter och gör det som jag tycker är värt. Man behöver inte alltid göra idiotiska saker för att vara bright...

Varför skriver jag då detta i min blogg?

För att jag känner att jag kan stå för mina tankegångar och detta är samma princip som en dagbok. Genom en blogg kan man förmedla hur man känner och andra kan läsa och känna igen sig i texterna. Jag vet inte hur många bloggar jag besöker varje dag. Men många gånger så inser man att man inte är ensam. Jag är helt 100 på att måånga andra också känner som jag när det kommer till förhållanden. Så därför skriver jag.

Man är aldrig ensam.

Jag grät hela dagen igår för att jag kände mig ensam. Men till slut när jag skulle sova så insåg jag att hur ensam jag än känner mig eller hur långt det än är till närmaste människa så är jag aldrig ensam att tackla mina problem. Det jag går igenom har någon annan redan upplevt och det finns massor som går igenom exakt samma grej just precis nu.

Du är inte ensam.

Vissa förhållanden är inte menade att hålla. Och det visste vi nu när det tog slut. Men det är klart man blir ledsen. Jag har varit ensam i 2 månader nu och jag vet ibland inte vart jag ska ta vägen. Men det gäller att hålla hoppet uppe. Det finns inte en. Det finns många ämnade killar/tjejer just för dig.

These's no such thing as the one. They are many! :)