I skrivande stund forsar salta tårar ner för kinderna. Det har dom gjort sedan igår. Fick ingen sömn inatt alls. Försöker koncentrera mig på jobbet och det går väl bättre än jag trodde imorse när jag gick till bussen. Allt inom mig bubblar.. tänker "fan kan han inte bara ringa och säga att han hade en dålig dag och att han gjorde ett misstag som gjorde slut... att vi kan jobba på det och köra om på nytt". 

Det kommer inte komma... och det finns inga ord som beskriver min känsla just nu. Till mina vänner som stöttar och tröstar.... jag älskar er! Ni vet vilka ni är! 

Jag vill sluta tänka på allt och leva i nuet men det är störtomöjligt.