På vägen hem från Karlstad satt jag på tåget och lyssnade på radion i mobilen. Det var "Äntligen helg med Breitholtz och Berg" på Mix megapol. Just denna eftermiddag pratade de om begravningar. Att alla i en persons närhet som någonsin har brytt sig samlas för en enda dag och säger bra saker om den avlidne. En sån samling människor kan man sällan få ihop när man är i livet.

Poängen i diskussionen var att man ofta inte får höra alla de bra sakerna och vad folk uppskattar med en när man är vid liv, de orden kommer när man dött. Carina Berg tyckte detta var tråkigt så hon skrev en dödsruna till Breitan som var jävligt kul, där hon berättade allt positivt hon kunde komma på hos honom. 

Nu kan jag inte sammanfatta allt som sades i radion, men summa sumarum är ju att man inte ger så många komplimanger som man kanske borde. För ett år sen sa jag knappt några komplimanger alls.  Under det senaste halvåret har jag bättrat mig :-) Om jag tycker att någon har en snygg tröja eller vad fanken som helst, så säger jag det.  Och jag har märkt att folk kan bli jäkligt positivt överraskade och glada... och vem vill inte bli på bättre humör en måndagmorgon när allt går skit? :-)

Nä.. carpe diem.. fånga dagen...  och öppna käften. Innan det är för sent.

Jag har för övrigt jävligt svårt att säga de tre magiska orden. De enda jag sagt det till, i seriös ton den senaste tiden, är nog till Johanna och Fredrika. Jag har inte sagt det till någon i min familj och inte heller till min pojkvän. Det blir som tunghäfta när jag ska säga det och jag tänker för mycket på varför jag inte sagt det tidigare och tillslut så har ögonblicket försvunnit och jag säger antingen "du är skum" eller "du är knäpp"  :p

Förstår inte hur jag kan vara så rädd för att säga det....

Missförstå mig inte nu... säger jag "du är knäpp" så menar jag inte att jag älskar dig :D jag säger så mer eller mindre jämt. Det är bara mitt sätt att ibland rymma från mina egna ord när jag vill säga dem.

Det kanske är JAG som är knäpp?! :-D