... jag tror inte du tittar här. Så då känns det inte som att det spelar någon roll om jag skriver lite.

Att lära känna en person via telefon är väldigt speciellt på många sätt. Det här är en ganska skum vänskap som bygger på flera års kontakt med väldigt få tillfällen då man verkligen träffas.

Allt gick jättebra.. tills det gick åt skitan.

Jag vill bara ha tillbaka allt.. och jag har ärligt talat ingen aning om hur jag göra. Jag blir så sjukt osäker i mig själv och jag tror att det blir så när man är rädd att förlora någon, och på så sätt glider personen bara mer och mer ifrån. Jag bara KAN inte vara mig själv när jag hamnar i ett sånt här läge. Jag förstår inte vad jag håller på med. Jag vågar inte ens ringa människan som  jag pratat med flera gånger i veckan  i drygt 3 år.
 
Några av er vet vem jag menar.. och andra har ingen aning.

Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta när jag sumpat en relation. Jag som känner det i hela kroppen direkt. Det är inte riktigt lätt att beskriva. Min intuition har aldrig slagit fel i sånt här.

När jag tänker efter så är det jag själv som sätter käppar i mina egna hjul. Jag går runt och tänker "det är kört" och då blir det automatiskt just kört också. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att komma ur det. Jag behöver hjälp av dig.

Jag har verkligen starka upp och nedgångar. Jag var i en riktig svacka nu under sommaren (mitt raseriutbrott på midsommar var nog ett starkt bevis) och jag behöver hjälp för att ta mig upp igen.

En som vet hur man tröstar mig är min bror. Han tröstar mig när jag är ledsen och han är en av de få som verkligen får mig att känna att det är okej att vara ledsen ibland.


Jag vet att jag antagligen överdramatiserar. Men jag går och tänker dag ut och dag in "vad hände?". Jag vet att jag tänker för mycket. Jag borde bara släppa loss och köra på som jag brukar. Men det är fan inte lätt ibland.