Samma fråga som alla gråtande olyckliga singlar ställer sig. Jag tror, att så länge man tänker samma fråga om och om igen, så kommer man inte komma någon vart. Att sitta hemma och tycka synd om sig själv löser inga problem.

Mitt problem, är att jag inte kan sluta tänka på frågan. Jag försöker alltid göra så gott jag kan för att alla ska bli nöjda och glada, och gärna skratta. Jag bokstavligen ä l s k a r att få folk att må bra.

Det går i vågor. Skälvkännedom. I olika långa perioder, beror lite på, hjälper jag alla. Jag tassar efter folk på tå för att inte störa och släpper mig själv och mina sysslor utan att blinka när jag bes om hjälp. "Hjärta av guld" säger mina föräldrar att jag har. MEN, efter ett tag av att ha satt sig längst ner på prioritetslistan, får man nog. Och då blir man bitter. Ingen gillar en bitterfitta.

Usch vad jag är melankolisk och ve. Det är en ond cirkel.


Fan vad jag snorar.


Usch.. nä. Happy thoughts!

Nästa vecka ska jag få träffa två personer som betytt obeskrivligt mycket för mig genom åren. Grät i floder när jag trodde att jag förlorat den ena som vän, men han kommer nog antagligen aldrig försvinna. Usch vad arg jag har varit på honom, men sånt går ju över. Den andra bor på Irland, men han kommer antagligen inte heller försvinna. De här två personerna betyder så mycket för mig så jag kan inte ens beskriva det i ord. Ingen av dem läser min blogg, så jag kan egentligen skriva vad som helst om dem utan att de någonsin får veta.

Jag har knappt kontakt med dem idag. Men det värmer i hjärtat när jag tänker tillbaka på hur det var förr. De är två av få som jag känt mig mänsklig med. Som jag sluppit göra mig till för. Vara på riktigt. Ska bli grymt att få en kram av dem nästa vecka.


Nu är det en bit kvar till nyår, men tjoff säger det ju, så är det 31dec. Mitt nyårslöfte inför 2011, ska bli att istället tänka "vad gör jag rätt?".


Fan vad jag snorar, finns det ingen avknapp på den här kranen? Gråta är skönt ibland, men det finns gränser. Enough allready!