Har knappt kommit halvvägs i rensningen av sakerna jag hade i förrådet. Skickar iväg hälften till bättre behövande, en tredjedel säljer jag iväg och sparar sista delen.

Vissa dagar känner jag mig så jävla dålig. Jag tappar koncentrationen och distraheras av det lilla minsta negativa i min omgivning. Idag fick jag känslan igen av att jag siktar på fel typ av arbete. Är jag verkligen en grafiker? Jag vet att jag har rätt tänk, men resultaten blir inte därefter. Det suger. Jag har velat bli grafiker sen i högstadiet, det är typ 8 år sen tanken sprang förbi mitt huvud för första gången. Och jag har aldrig varit så förbannat opepp som när jag kom till Sunne. Jag har ingen arbetslust och jag lägger mig i sängen istället för att jobba ibland och det är så sjukt olikt mig.

Jag saknar mitt gamla jag, när jag jobbade på mitt förra jobb. Där var jag visserligen arbetsnarkoman och hade seriösa stressproblem i form av magkatarr, grov nattskräck och energidrycksberoende. Men jag älskar att känna mig behövd. Och jag älskar känslan när man kommit upp i tempo och allt bara rullar på. Tiden går så fort och det fanns ingen tid över för hjärnspöken eftersom man var för trött för att tänka. Good times.

Nä, jag vet att jag pratat om det förut smått, men jag är ganska säker på att jag kommer vilja skola om mig till copywriter efter min utbildning här i Sunne. Allt beror ju på hur England känns efter praktikperioden dock. Peppen kanske kommer tillbaka när jag väl lämnar Sunne och skolan. Fakta är att jag hatar att gå i skolan samtidigt som jag älskar det. Jag älskar att lära mig nytt, och se min egen utveckling. Det som sänker mig är de redan nämnda hjärnspökena som påminner mig om skoltiden från när jag var liten som inte var speciellt nice. Jag är en mycket ensam och självkritisk person. Jag behöver ös, ett flow, annars blir resultaten medelmåttiga och sen ligger jag och snorar i sängen med prestationsångest.

Det här suger.

Jag kan inte sluta tänka. Det går inte. Jag vill skriva, skrika lite. Men det gör det bara värre. Måste sluta tänka. Sluta fundera. Sluta..

Silence. This quietness is killing me. This town is almost dead at sight. I hate when it's dead silence. The only thing you can do, is think. And the longer the noise and distractions are gone, the further your mind goes.

.. ibland måste man(jag) öppna sig(mig) för att få ut skit man(jag) har i hjärnan. Man måste vara medveten om att ju mer man öppnar sig; desto större är risken att bli sårad. Vet man det när stunden kommer så blir det kanske inte riktigt lika hårt. En sak är klar dock; håller man(jag) tyst mår man(jag) sämre.

En gäspning (pandiculation) är en djup reflexmässig inandning med öppen mun. Man gäspar oftast för att man är trött men även om man är uttråkad, nervös, överansträngd, har druckit alkohol eller har tagit lugnande medel. Exakt varför man gäspar är inte helt klarlagt, men den förhärskande teorin är att man gör det för att fylla lungor med luft, så att de inte faller samman. När man gäspar flödar också mer blod till hjärtat.

Gäspningar tvingar ofta fram en reflex hos personer som ser eller hör gäspningen, och leder till att även de börjar gäspa. Enligt ett experiment genomfört av Nature Service reagerar ca 40-60 procent av personer som ser en video med en person som gäspar med att själva gäspa. Att hålla för munnen med handen hjälper inte mot detta. Enligt samma experiment har människor med stor kännedom och medkänsla lättare för att "smittas" av gäspningar. Antagligen är gäspningsreflexen ett arv från våra förfäder.

Troligen var gäspningar ett sätt för gruppmedlemmarna att signalera till varandra hur alerta de var, och det kan även ha hjälpt gruppen att gå och lägga sig samtidigt för att på så sätt öka dess effektivitet. Denna teori bekräftas av doktor Robert H Shmerlings studier av apor. Det finns ett stort antal djurarter som gäspar, förutom apor även råttor, pingviner, hästar, fåglar, fiskar, reptiler samt hund- och kattdjur.

Ibland kan gäspningarna användas som en varningssignal. Charles Darwin nämnde exempelvis i boken The Expression of the Emotions in Man and Animals att babianer gäspar för att hota sina fiender (varvid tänderna blottas). Babianerna använder sig också av gruppgäspning som signal för att det är sovdags, en ritual som avslutas med en enorm gäspning av babianhannen.

Källa: wikipedia

There's always many ways of giving an answer.

Development demands energy to cope..

 

 

.. "the winner takes it all". But what happens if there is no competition? Is there still a prize to win? and will it there be a winner?

.. kan du ge fan i att springa runt i mitt huvud?? Jag vill inte tänka på vad du har för dig, vart i världen du är, vad du planerar inför julen, om du är glad eller sur eller om du sovit gott. Jag vill inte tänka på dig. Så varför kan du inte bara försvinna ur mitt huvud?? :(

Samma fråga som alla gråtande olyckliga singlar ställer sig. Jag tror, att så länge man tänker samma fråga om och om igen, så kommer man inte komma någon vart. Att sitta hemma och tycka synd om sig själv löser inga problem.

Mitt problem, är att jag inte kan sluta tänka på frågan. Jag försöker alltid göra så gott jag kan för att alla ska bli nöjda och glada, och gärna skratta. Jag bokstavligen ä l s k a r att få folk att må bra.

Det går i vågor. Skälvkännedom. I olika långa perioder, beror lite på, hjälper jag alla. Jag tassar efter folk på tå för att inte störa och släpper mig själv och mina sysslor utan att blinka när jag bes om hjälp. "Hjärta av guld" säger mina föräldrar att jag har. MEN, efter ett tag av att ha satt sig längst ner på prioritetslistan, får man nog. Och då blir man bitter. Ingen gillar en bitterfitta.

Usch vad jag är melankolisk och ve. Det är en ond cirkel.


Fan vad jag snorar.


Usch.. nä. Happy thoughts!

Nästa vecka ska jag få träffa två personer som betytt obeskrivligt mycket för mig genom åren. Grät i floder när jag trodde att jag förlorat den ena som vän, men han kommer nog antagligen aldrig försvinna. Usch vad arg jag har varit på honom, men sånt går ju över. Den andra bor på Irland, men han kommer antagligen inte heller försvinna. De här två personerna betyder så mycket för mig så jag kan inte ens beskriva det i ord. Ingen av dem läser min blogg, så jag kan egentligen skriva vad som helst om dem utan att de någonsin får veta.

Jag har knappt kontakt med dem idag. Men det värmer i hjärtat när jag tänker tillbaka på hur det var förr. De är två av få som jag känt mig mänsklig med. Som jag sluppit göra mig till för. Vara på riktigt. Ska bli grymt att få en kram av dem nästa vecka.


Nu är det en bit kvar till nyår, men tjoff säger det ju, så är det 31dec. Mitt nyårslöfte inför 2011, ska bli att istället tänka "vad gör jag rätt?".


Fan vad jag snorar, finns det ingen avknapp på den här kranen? Gråta är skönt ibland, men det finns gränser. Enough allready!

Det ska vara en första gång för allt. Jag sitter i skrivande stund och är helt dyngsur. Har gråtit mig igenom en hel film. Bokstavligen. Det har forsat oavbrutet i 2 timmar. Jag hatar den här filmen samtidigt som jag älskar den. Och det sjuka är att jag skulle vilja vara med om samma sak som Holly, trots hennes sorg. För hon hittade så rätt som jag också så ooobeskrivligt gärna vill.

Ps I love you är en skitfilm. Har du inte sett den, se den inte. Har du sett den, så förstår du vad jag menar. Om du funderar på att se den ändå; se inte trailern, den är töntig och visar inte helheten (+fjollig musik osv).

Run for me, try to make it in time. Try not to make me disapointed, not to make me wait. Try to earn my respect and try to make me smile. I know, that if you at least tried and did your best, you'd probably end up with my heart in your hand. And I'd show you why I'm worth running for. But your not.... so why bother.

.. är så T R Ö T T på okänsliga människor.

Dagens horoskop för fisken i Metro: "Du får inte det gensvar du hade förväntat dig – varför slösa tid och kraft på personer som inget ger i retur?".

Jag träffade Johan igår på T-centralen. Av ren slump. Har inte setts på flera år så det kändes lagom konstigt :) vi samåkte gröna linjen till jag skulle av i Abrahamsberg (resa på ca 17min). Gud vad söt han är! :D förstår inte alls varför jag fick för mig att göra slut. Man brukar ju ändå komma ihåg vad man störde sig på, eller om personen har dåliga sidor. Men jag kan inte minnas något dåligt med honom alls. Jättekonstigt. Han har ju familj och grejer idag :) pratade lite om hans dotter Klara på två år och sådär och snabbt vad som hänt generellt sen 2006. Hur berättar man på 17min vad man gjort senaste 4 åren? :) knivigt blev det, men jättekul att ses :))

Finns bara ett ställe jag skulle vilja vara på nu.. med.. hmm.. ska vi åka dit?

Jag har glömt hur man gör. Är det meningen att jag ska dra mig tillbaka nu? Jag gör ju honom uppenbart irriterad för mycket för att det ska bli bra mellan oss. Jag vet inte hur jag ska kunna lägga saker åt sidan för att kunna visa min bästa sida.

När saker hela tiden kommer ivägen, är det svårt att visa på riktigt hur jag är som person. Han känner mig inte, och har nästan bara sett den sämsta sidan hos mig. Och nu är han på väg bort, det känns i luften på något sätt.

Det vore grymt om man kunde lösa allt. Men just nu är det en liten form av catfight mellan mig och en annan som också uppenbart vill ha honom (tillbaka), och det känns som att jag förlorar.

Jag gillar inte den här känslan. Och det gör ju inte saken bättre att jag inte kan prata med honom om det. Det blir bara tystnad och ingen dialog när jag tar upp saker. Vi är inte tillsammans så jag kan väl egentligen inte säga något heller. Men något i mig känner ändå att jag vill ha något att säga till om.

Jag blir inte insläppt. Jag står utanför i något form av glashus och tittar på, observerar, men kan inte nå fram. Det suger balle.

Oavsett, så hoppas jag att det löser sig till det bästa. Om det innebär att vi löser det ihop eller på egna håll så vill jag ändå att det ska bli bra.

Egentligen vill jag inte säga att jag är svartsjuk, men en liten del av mig är nog det. Men om det inte blir något mer än så här, så går det över. Det tar ju bara lite tid antar jag.

Nu ska jag sova.

Saknar din röst. Godnatt.

Gud vad jag har saknat stockholm! När jag kom hit, någonstans i mitten på Juni, så satt jag på t-banan och bara log. Stockholm. T-banan är inte så trevlig egentligen, men där satt jag och flinade, ja, jag har till och med saknat tunnelbanan :)

Jag gillar människor som har båda fötterna på jorden. Som är lite halvknäppa och har lika skum humor som jag. Folk som jag kan vara mig själv med utan att jag känner mig dum. Som inte ser snett på mig när jag har en ledsen-, glad- eller dampdag.

Jag gillar att umgås med folk som har svar på tal och som är lite tafatt utan att köra över folk. Människor som dricker alkohol för att det är gott, och som ibland gör det för att bli fulla och som kan prata om en partykväll utan att skryta överdriver mycket om hur mycket de druckit. Jag connectar bra med människor som inte tycker att tystnad behöver vara något dåligt, men som kan läsa mellan raderna när det är lite för tyst.

Jag behöver uppmärksamhet och bekräftelse, men uppskattar de minsta sakerna. Det räcker med ett leende så gör det hela min dag, eller att man sparat den sista brödskivan åt mig till frukost.

Mina vänner ska se mig. Respektera mig och inte ta mig för givet. De ska veta lite hur jag fungerar och lägga energi på att göra en dag fin med enkla knep. Det räcker med småsaker.

Jag är långt ifrån kräsen. Jag behöver inte underhållas. Umgås jag med rätt personer, som har samma sinne som mig, så är jag glad.

Jag gillar mycket och uppskattar massor. Jag får inte ut det ur kroppen när jag umgås med människor som jag märker inte bryr sig. Då blir jag instängd och tvivlar på min existens och det jag håller på med.

Har jag en dålig dag, beror det på att jag inte känner mig sedd. Jag är inte långsint, och jag hatar att ogilla folk. Jag hatar ännu mer att folk ogillar mig. För de känner mig inte. Man kan inte älska alla, och man kan omöjligtvis ha kemi med hela världens befolkning, men det skadar inte att försöka.

Jag är inte konstig, bara säregen. Det är synd att jag behöver bekräftelse för att ha en bra dag, men det är lite så jag fungerar. Det är därför jag pratar lite för länge med kassapersonal eller när jag ringer banken. För personen bakom disken eller i telefonen kanske har haft en skitig dag, och då kanske det räcker med en muppig kund för att det ska lysa upp lite.

Alla gillar och söker bekräftelse, mer eller mindre och alla gör det på olika sätt.

Jag kanske verkar skum när jag berättar för telefonkundtjänsten på banken om t.ex hur EPA-likt sunne är.... men jag får alltid personen att skratta. Och jag blir glad när jag kan göra någon annan glad. Så jag kommer fortsätta prata strunt med främlingar.

Man får bara läsa av reaktionerna så man inte kör över någon.

Ha en bra dag! njut av solen! ... den gillar jag också:)

Jag har varit sjukt glad idag.

Har funderat halva kvällen över varför. Och det finns alla möjliga anledningar till det. Tänkte att det kanske var det helt galna solskenet, att jag fått sjukt mycket sömn, att jag hade en helt underbar födelsedagsfest eller kanske min nya frisyr. Det har nog lite med glädjen att göra, men jag har kommit fram till den riktiga anledningen: Jag har kommit över mitt ex helt. Känslor har legat kvar och skrapat i hjärtat på mig... länge.

Jag behövde ett avslut. Och jag fick det i veckan. 

Jag säger bara det. Gör aldrig slut över sms, telefon eller något annat puckat påhitt. Man måste få se personen en sista gång för att kunna släppa. Jag har varit delvis mentalt labil sedan augusti 2008. Har inte alls känt igen mig själv. Har varit glad i perioder, men jag har inte riktigt kunnat vara mig själv fullt ut. Jag har varit komplicerad, överanalytisk och irriterad. Har inte riktigt kunnat lista ut varför.

Nu kan jag gå vidare. Äntligen.

Jag skrev tidigare om att träningen gör underverk.. och det stämmer! Men i kombination av detta, gör det allt bara skitbra.

Det känns som att en tung sten har lossnat från hjärtat. Det känns tomt, men nu finns det plats för nya känslor. Jag tänker inte leta efter kärlek, för då finner man den aldrig. Eller hur var det nu?





Och jag känner bara att jag måste tacka 5 personer, för att ni fanns där när jag blev dumpad för första gången. Tack Bror, Dennis, Anton, Mamma och Johanna. Jag saknar er något obeskrivligt. Jag är inte så bra på att säga sånt rakt ut. Men om ni läser detta, så vet ni vad jag känner.

Jag saknar att ha er i min närhet.


(Dig också pappa)